Hörrni.
Jag har en ny blogg nu!

http://isabeellas.devote.se/

Så jag kommer alltså vara Där nu.:)

Hoppas ni fortsätter följa mig!

Kram

Ta aldrig allt föregivet.
Det är inte alltid så självklart att bli gravid,att ha friska barn.
Det är inte alltid så självklart att man ska kunna gå i skolan eller jobba fulla timmar som en frisk person. Är du sjuk uppskattar och gläds du åt en enda dag.
Se aldrig ner på en person som inte är kapabel till detta!

Jag var gravid. Jag hade min pojkvän och vi var båda överens om att detta barn skulle vi ha. Vi var unga,särskilt jag. Men han med ett barn sen tidigare.
Allting gick bra tills vecka 12. Missfall, blod, tårar.
Alla visste att jag var gravid, hur skulle jag nu säga att jag inte längre va det?
Vad gick fel?! Alla har ju runda magen och nio månaders glädje?!

Jag visste inte vad som var fel.
Jag visste bara att jag jämt hade problem. Tarmar som krånglade, buksmärta, en menstruation fylld med extrem smärta! Senare cystor och allt ni kan tänka er.
Att jag var hemma för att jag hade mens var ju hur löjligt som helst och jag fick veta att jag trodde jag var så märkvärdig och enda personen i hela världen med mens!
Läkarna viftade ständigt bort mig och jag hade oturen att jag var så ung!
När man e så ung e det lättare att säga "du växer ifrån det"...."det blir bättre".
Blev till och med iväg skickad till BUP då dom trodde att det var psykiskt!!

För två år sedan fick jag min diagnos. Då hade jag fått missfall för andra gången och var helt förstörd.
Idag vet jag att det var Endometrios!

Jag fick höra av en så kallad vän (som jag inte har kontakt med idag), att hon blev glad när hon tittade på sig själv och mitt liv och att hon lyckats få en frisk son medan jag lever med detta.
Tillslut fick jag även höra att jag är onormal, alla andra får ju barn...
Och det var rätt åt mig och jag förtjänade inte att få bli mamma.....
Fruktansvärda slag i magen!

Allt jag vill är att få bli mamma men jag möter hela tiden motgångar, och allt omgivningen gör är att sänka mig.
Antingen medvetet eller omedvetet.
Jag e 20 år därför tar ingen mig på allvar.
"Sluta att tänka på det. Det kan du oroa dig för när du e 30 och ska ha barn".

När jag är 30 år är jag förmodligen helt steril...
Och inom två år SKA jag ha barn.
Jag är lika vuxen nu som om tio år. Min sjukdom finns här lika mycket nu.
Min längtan efter bebis är Här och Nu!
Om tio år bor jag i hus ute på landet med mina små knoddar!
Jag är stark idag och idag ger jag mig fan på att klara detta!!

Men imorgon är jag kanske skör och håller på att tappa hoppet.
Och det är så det är.
Man har sina bättre och sämre dagar!
Dom är tillräckliga... Då behöver inte idiotiska kommentarer fällas.

Det e inte självklart att bli mamma.
Tänk två gånger innan ni talar högt.
Du kan ha förstört mer än du tror med små snabba ord.

Jag gillar inte när dom på psyk kommer försent,vilket dom alltid gör. Jag gillar inte att dom byter kontakt heller,vilket dom gjort nu. Det e jobbigt o jag vågar inte anförtro mig helt! För övrigt så ska jag sluta med Citalopramen nu, äntligen! Men däremot får jag en annan medicin, jag inte minns namnet på just nu, som jag ska kombinera med min lamotrigin eftersom att jag tydligen är inne i en väldigt annorlunda depression nu som innebär större sömnbehov, sötsug, mer hungrig och sånt. Denna medicinen kommer skynda på så detta beteende slutar. Sen har jag fått "receptbelagd träning"!! Vilket innebär att jag ska ta med ett recept till gymmet som visar vad jag behöver träna och att jag gör det gratis och minst tre dagar i veckan. Plus att överläkaren har remitterat mig till en dietist. Detta känns otroligt bra! Det blir träning fyra dagar i veckan i o med fotbollen med.:) jag bara vill o måste fixa detta!! Det som "fattas" nu e att få tid på vårdcentralen imorgon då jag inte har en fungerande mage mer o det omöjligt kan bero endast på min endometrios! Sen den 23 april ska jag träffa min gynekolog för min endometrios! Hoppas allt kan lösa sig nu!!:( Är hos min tjejkompis nu, o ska sova här inatt med, så nu ska jag vara social.:)

Jaha. Var på möte på psyk imorse med min överläkare. Det positiva e att han fixar intyg på att jag e bipolär, o att jag inte e kkapabel till praktik. Det negativa e att mitt frikort e slut o att alla besök numera kostar 300 jävla kr....sen har jag medicinerna på 500 kr. Kommer bli fattig!!:( som om det inte var nog med allt skit redan....min Lamotrigin e höjd till 100g!! Första veckan ska jag ta en sån tablett o två 25mg! Sen blir det två 100mg. Min Citalopram e 10mg o jag ska dela på den o bara ta en halv. Så mycket mediciner... Jag hoppas att jag en dag blir okej igen. Vill leva normalt som alla andra. Längtar till den dagen kommer. Nu ska jag vila!

Ångesten griper tag. Förstår nu att min pojkvän stannar upp hela sitt liv för att hjälpa mig, för att vara med mig när jag inte känner mig trygg! Efter vårt samtal insåg jag att jag står i vägen för mina föräldrar o pojkvän. Bröt ihop.....vad gör jag nu? Jag skriker inombords....vill inte längre leva såhär! Markus är min enda trygghet. Vad gör jag då när han inte kan? Inatt sover jag hos min kompis.....förmodligen resten av veckan också. Klarar inte vara hemma o ja....Markus har inte tid med mig. Imorgonbitti har jag möte med överläkaren på psyk angående mina mediciner. Orkar inte...känns hopplöst då det är precis som innan jag tog dom! Skit.....Kroppen börjar reagera starkt på allt. Trodde jag skulle spy innan så illa jag mådde...hade hjärtklappning...hjärtat skena iväg. Nu ska jag o min kompis dricka GI smoothie o glo på tvn!!

Jorå, här sitter man i skolan trots fyra timmars sömn inatt. Är ovanligt pigg idag!:o hur går detta ihop tro? Jag ska skriva om Berlin, eftersom att vi åker dit med klassen i April, jaa-aa då e man inte tonåring nästa gång man åker till "lilla" Berlinus!;)

För övrigt kan jag meddela att jag blivit en vandrande dosett (ni vet en sådan man lägger mediciner i). Jag knaprar alla möjliga piller för Endometrios, Bipolariteten och smärtstillande för min klumpighet! Inte undra på att jag är alldeles virrig och konstig.:o

Jag känner mig så äcklig. Vaknade imorse och insåg att jag drabbats av vätskeansamling på grund av min hormonbehandling! (För min Endometrios). Är plufsig och fet om kinderna, hakan, fötter,händer.. ja i princip överallt. Känner mig långt ifrån fin.... Är det såhär det ska vara?! Det är ju knappast sista hormonbehandlingen jag går på. Och ont i magen har jag, vilket jag Inte ska ha med detta! Jävliga biverkningar men ingen verkan på det som de ska, jippie.

Sen insåg jag också att jag måste gå ner i vikt. Och det är fort! Har nästan alltid varit överviktig, kanske inte fet, men kraftigt byggd. Mina mediciner gör inte saken bättre. Så nu funderar jag på att ta tag i saken och börja med Nutrilett!

Nu ska jag plågas på två föreläsningar här i skolan, sen hem.

Ciao!

Sorry guys. Men av någon anledning kan jag inte ladda upp bilder just nu, jag som hade gjort en rätt så cool grej för att förklara mina sjukdomar! Men men... Försöker igen imorgon!

Godnatt & Puss!