En sån där kväll där man känner sig ensam. Fast jag sitter & pratar med min fina vän, så känner jag mig ändå ensam. Kanske inte så konstigt, men så är fallet. Jag är så himla trött på allt. Min lärare pratade allvar med mig idag och tyckte att jag hade blivit mycket sämre. Blek i ansiktet, sämre humör, mer tillbakadragen. Grattis kvinna, jag mår skit. Men det kan ju såklart inte sådana som levt ett så perfekt liv, förstå! Detta gör mig arg. Nästan varje dag får jag frågan "varför mår du dåligt?", och varje gång svarar jag samma sak! Jag vet inte. Min hjärna är väl åt helvete...

Idag åt jag varken frukost eller lunch, och var inte ens hungrig. Men hade hjärtklappning, jag hade tagit medicinerna med endast proviva för att skölja ner. Mindre smart. :P

Ikväll åt jag iaf lite pasta & köttfärssås!

Men det där med maten, har jag inte lust med längre. Kanske spelar det in att jag känner mig stort som ett hus, vet inte. Men lusten är borta i alla fall.

Hur uppstår psykiska sjukdomar egentligen?

I mitt fall är det väl inte så konstigt, jag är snart 20 år och upplevt saker i mitt liv som någon annan skulle upplevt under en hel livsstid.

Men att det kan bli så fel...... :S

Jag känner mig så äcklig. Vaknade imorse och insåg att jag drabbats av vätskeansamling på grund av min hormonbehandling! (För min Endometrios). Är plufsig och fet om kinderna, hakan, fötter,händer.. ja i princip överallt. Känner mig långt ifrån fin.... Är det såhär det ska vara?! Det är ju knappast sista hormonbehandlingen jag går på. Och ont i magen har jag, vilket jag Inte ska ha med detta! Jävliga biverkningar men ingen verkan på det som de ska, jippie.

Sen insåg jag också att jag måste gå ner i vikt. Och det är fort! Har nästan alltid varit överviktig, kanske inte fet, men kraftigt byggd. Mina mediciner gör inte saken bättre. Så nu funderar jag på att ta tag i saken och börja med Nutrilett!

Nu ska jag plågas på två föreläsningar här i skolan, sen hem.

Ciao!

Suck på detta. Jag kan inte sova, utan sitter här och funderar.

När man mår dåligt vill man ha någon som håller om en, eller hur?

När man behöver prata ut, vill man ha någon som kan och vill lyssna, eller hur?

Detta trodde jag att jag hade, men nu vill jag inte längre säga något eller så.

Det är lätt att säga "jag finns där" för någon som sällan mår dåligt. Men att säga det till någon som ofta får sina depressioner, kräver att man får sitta där mer än vanligt. Orkar man det? Hur är det egentligen att leva med mig? Jag är bipolär, hur är det egentligen att se på det? Ja jag har förstått av Han att det inte är lätt. Men det känns orättvist. Om jag hade haft cancer, hade du funnits där lättare då? Att säga nu "jag mår skit" är inte längre lätt. Ibland tror jag han skulle må bäst av att jag höll tyst. Men är det så det ska vara? Ska man tycka om och vara med en person man känner att man måste stanna upp för, och inte säga allt till, fast man vill? Eller är det så att jag måste vänja mig vid att få vara ensam ofta, för min bipolaritet? Jag är riktigt kluven, men efter senaste samtalet kände jag bara....Jag var fan sårad. Så sårad. Insåg vilken plåga jag är.

Givetvis hoppas jag att mitt Lamotrigin och Citalopram fungerar bra ihop och hjälper mig nu, och att jag snart kan börja leva normalt igen. Just nu har jag en inställd praktik, är nere i mitt svarta hål och vill inget, samt att jag har relationsproblem. Men samtidigt är det såhär det är. Bara för jag blir okej nu kanske, så är det ingen som säger att jag inte kan få återfall.

Vad gör du när det händer? Lämnar mig?

Sorry guys. Men av någon anledning kan jag inte ladda upp bilder just nu, jag som hade gjort en rätt så cool grej för att förklara mina sjukdomar! Men men... Försöker igen imorgon!

Godnatt & Puss!