Om ett par dagar försvinner du ifrån mig. Min lille bebis, du var mitt lugn, och den som gav mig glädje i tuffa tider.

När jag fick missfall var det svårt att hantera, och när jag fick min diagnos på Endometriosen var det också svårt att hantera. Jag visste att jag kunde bli steril. Detta ledde till en desperat längtan efter barn, dock inte så att jag försökte skaffa barn, men längtan var stor. Jag kunde inte titta på andra bebisar, gravida magar, andras baby lycka. Jag hatade deras stolta äckliga miner.

Men sen den 23:e December 2011, dagen innan julafton, hämtade vi en liten plutt. En liten kattbebis, som skulle komma att få heta Tino. Du var så liten och tanig, väldigt liten för din ålder. Väldigt snabbt började det växa ett litet ansvar inom mig, ett begär att ta hand om dig, och älska dig. Jag började lägga bebis längtan på hyllan. Varje morgon gick jag upp och gav dig mat vid sju tiden, oavsett jag var i skolan eller ej. Du sprang helt enkelt in och väckte mig.

Min mamma stampade inte bara på mitt hjärta när hon slängde ut mig, utan även den dagen hon sa att nu ska Tino bort. Panik, panik, panik. NEJ han ska inte bort! Inte min bebis! Min enda glädje när inte min pojkvän var med mig, eller min lillebror var hos pappa!

Den enda orsaken att hon väljer bort älskade Tino är för att hon "inte orkar" ta hand om honom. Nej orkar man inte ens sina egna barn, så varför en katt.

Men jag ville ta hand om dig, men mamma ville inte se mig mer och pappa vägrar ha katt.

Så nu har jag hittat ett hem till dig, ett hem som innebär att jag och min lillebror får träffa dig några gånger i månaden. Men att inte längre bli väckt av en jamande Tino, inte någon Tino som nästan springer omkull mig så lekfull som han är. Ingenting av det får jag lov att ha kvar.

Du har tagit mitt liv, du har tagit min trygghet. Du har tagit allt ifrån mig, till och med min katt. Du har sårat min bror lika mycket som mig. Den dagen han är vuxen nog att förstå vad som händer, så kommer du stå ensam. Redan nu är Gabriel arg för att du Ännu En Gång har svikit oss!! För att du slängde ut hans syster, och katt. Hans egna ord....

Det är egoistiskt att göra såhär.

TINO, MATTE & HUSSE SAKNAR DIG REDAN!!:'(

Jag & Tino!<3

Jag & Tino igen!<3

Tino håller min fot.<3

Aldrig en lugn stund. När jag precis bestämt mig för att nu ska det vara lugn och ro, ingen stress, jag tar packningen och allt som det kommer, och när jag är färdig med sovrummet, så är jag... Då kommer min "fantastiska" mamma och säger att om jag inte skaffat ett nytt hem till vår älskade söta katt Tino, och inte tagit mina möbler (som Markus gav mig i julklapp!!) så åker både Tino och möblerna ut på gården!:o Stress!

Lyckligtvis har jag fixat med min tjejkompis, så hon kan ta emot honom, men det var ju inte riktigt tänkt att det skulle gå så fort! Så nu är det återigen stress...och sorg. På fredag åker jag & Markus till mamma för att lasta in möblerna i hans bil, och sen vidare hit till pappa. Jag ska packa ihop alla mina små saker, det ska inte finnas något kvar hos den kvinnan som är mitt!! Till och med mina väskor ska jag ta, inte en chans att hon ska få låna dom mer!

Men detta betyder att jag måste idag och imorgon röja undan allt i sovrummet hos pappa, som inte ska vara där! Och vi måste flytta min bokhylla in till min lillebrors rum, eftersom att han ska få den.

Allt detta ska vara klart innan fredag!!

Panik!

Och sedan ska jag tvätta på fredag också. Jag vet inte vad jag ska göra....

Jag har börjat få så fruktansvärt ont i bröstkorgen. Hur kan hon?

Ångesten greppar värre än någonsin, om mig. Men det har inte med någon sjukdom att göra. Hur bipolär jag än må vara, skulle vem som helst må dåligt av att bli utslängd av sin egen mor.

Men eftersom att jag redan innan detta var nere i en djup depression, och varit nära att bli inlagd på psyk, så blir det mer än vad jag klarar. :(

Du sparkar på någon som redan ligger. Allt jag ville var att få stöd ifrån dig. Efter varje möte fick jag kontakta min pojkvän, för han var den enda som brydde sig. När jag låg som ett vrak, hade ont överallt och mådde jätte dåligt, så krävde du en massa saker av mig, istället för att krama om mig och säga att allt ska bli bra.

När fick jag senast en kram av dig? När brydde du dig på riktigt senast? Allt har varit så falskt ifrån din sida.

Du erkände idag att du stod på släktens sida - som avvisat din dotter! En gång bar du mig i nio månader, födde mig, tog hand om mig när jag själv inte kunde, för att jag var för liten. Hur kan man såra sitt eget kött och blod såhär? Du har gjort detta för sista gången. Det är inte första gången, men sista! Jag är så trött på dig människa. Du förstör mitt liv.

Varför är hon inte sammarbetsvillig? jag försöker verkligen göra det bästa av situationen. Jag har accepterat att vi aldrig kommer ha en bra kontakt igen, men jag blir ledsen av att vad jag än säger så är det fel. Vad jag än gör....

Jag blir arg, ledsen och allt på en gång. Men sen dag ett jag fick mina diagnoser har hon inte ställt upp ett skit. Istället för att hjälpa mig upp på fötter har hon fällt mig ner i skiten igen. Igår brast det, igår var det kört. Nu finns det ingen återvändo. Men jag skriker inombords.

Alla vill ju ha två föräldrar - inte en.

Hej allihopa.

Ledsen att jag inte skrivit på ett tag, men det har hänt mycket! Nu har mamma slängt ut mig, och jag håller på att flytta till pappa..

Det blir inget med lägenheten förens till höst, och jag vill bara spy på allt skit!

Idag opereras min söte lille katt, lämnade honom imorse....han e säkert nedsövd nu.:(

Det är kastrering , så inget farligt.

Var dock skit ledsen när han klamra sig fast vid mig. :(

Nåja...orkar inte skriva så mycket mer just nu, vill bara dra härifrån....

Jag tror jag börjar bli sjuk! I två dagar nu har jag haft en sprängande huvudvärk och verkligen lidit. Plus känt mig allmänt svag, hängig och dålig i kroppen. Var hemma från skolan idag - faktiskt av den orsaken. Kommer inte gå imorgon heller - av samma orsak, så nu åker jag snart till Helsingborg, till min söta pojkvän.

Skulle egentligen dit imorgon, men i och med att jag mår som jag gör och jag inte trivs i hemmet som läget är nu, så kommer jag en dag tidigare.:)

Var på sista mötet för den här veckan. Än en gång på psyk, men den här gången med hon jag går på terapi hos. Snackade skit ni vet....kom inte fram till nåt vettigt, mer än att jag har....problem. Yeah, för det visste vi ju inte redan.:o

Jag uppdaterar senare när jag har lite mer intressanta saker att komma med, I guess. Kommer att ta med datorn till Markus, eftersom att han jobbar imorgon och jag ska vara själv under dagen i hans lägenhet. :O :)

Ciao everybody, allihopa.

Jaha, lite goda nyheter har man allt!:)

Som det ser ut nu har jag både sommarjobb och eventuellt en lägenhet till hösten.

Vi kan börja med sommarjobbet;

Jag fick erbjudande av min ena lärare att sommarjobba hos hennes bror som är bonde. Antingen plocka jordgubbar eller andra grönsaker, eller vika lådor. Jag vet, det låter riktigt....ointressant. Men jag behöver pengar, och det kanske vore bra för mig att ändå ha lite rutiner på även sommarlovet!

Som jag är nu är jag inte ens kapabel att fullfölja min praktik, men detta är någonting jag hoppas kommer ändras dessa månader. Jag kan ju inte bara lägga mig ner och ge upp, till sommaren kanske jag är på hugget och jobbar!

Men för att ha andra valmöjligheter - kanske, så har jag sökt andra jobb också. Sitter i skolan och skriver mitt CV för fullt. Är så tacksam över att jag i ett år kunde fullfölja min föredetta praktik utan problem. Jag var på Maxi och fick världens bästa omdöme, och dom var såååå förtjusta i mig.:P Detta omdöme har jag klokt nog sparat, så det ser minsann lite ljust ut.

Just nu skriver jag till Netto i Kävlinge, som ligger med tåg ca 10-15 minuter ifrån där jag bor. Dom söker butiksbiträde, och vem har jätte mycket erfarenheter av det? Jo det är minsann jag. :)

Sen angående lägenheten. Samma lärare som ville att jag skulle jobba för hennes bonde-bror, har även en syster (wow vilka kontakter) som hyr ut en lägenhet för studenter. Jag skulle kunna flytta in redan imorgon, typ. Men då får jag bara stanna i två månader, eftersom att dom hyr ut till sommargäster på sommaren, och för att få bostadstillägg måste detta vara en längre period.

Så, om nu syrran till min lärare godkänner att jag flyttar in i Augusti - September istället, så är lägenheten Miiiiin, ett tag iaf!!:) Min lärare har lagt ett gott ord för mig, och förklarat min situation. Det känns fan skitbra!

Bella ler.....för en gång skull.:)

I och med att jag har sommarlov sen, kan jag faktiskt vara lite oftare hos min pojkvän då. Med det säger jag inte att jag ska våldgästa honom en hel sommar, men jag kan komma hemifrån lite längre än en helg, då och då!

Nä nu ska jag fortsätta skriva CV. Taggad för första gången på länge!

Hej mina vänner....

Nu är det slut på helgen och det är dags att återgå till vardagen. Om tre veckor är det påsklov! Längtar som f*n.

Min vecka började med sovmorgon, så sov till klockan nio. Klockan tio var det dags för mötet med kuratorn och skolsköterskan!

Fick inga bra besked alls.. Det enda jag kan göra typ, det är att bo hos någon närstående. Boendestöd fick jag visst heller inte förens jag Har en lägenhet. Är dom dumma eller? Jag ger blanka fan i boendestöd! Är uppvuxen med att ta hand om min lillebror och hålla i hushållet!! Jag kan skiten...Det jag inte kan, det är att få en lägenhet, eftersom att jag måste ha en borgenär, och den enda som kan ställa upp på det (pappa) vill inte.

Jag går inom LSS och ändå får jag inte ett skit, trots min hem situation. Och sen sitter där folk som lätt hade kunnat fortsätta bo hemma nåt år till, som får lägenhet på ett kick, inom LSS!!

Hela mötet slutade med att jag gjorde nåt som jag inte brukar göra offentligt.

Jag grät, bröt ihop totalt, när frågan kom; "Har du någon i familjen du kan bo hos?"... Ja, tänk om man hade en familj?!

Nej jag har ingen familj, släkt osv. Så kom inte här och snacka om att jag borde bo hos någon släkting, för dom valde att försvinna när jag fick min diagnos Bipolär.

Känner mig så frustrerad, och börjar inse att det som är så normalt för andra, är något ovanligt för mig jag aldrig haft eller kommer få.

Några exempel:

Bo hemma tills man kan stå på egna ben - Icke, flytta så fort som möjligt. Utan stöd som borgenär förstås. -.-'

Skolan - "Jaha du är snart 20 år, vad jobbar du med?" ... jag går på gymnasiet fortfarande... "Jaha då tar du studenten nu i sommar?"... Nej jag är trög så jag tar studenten nästa år....

Någon släkting? Såklart att du ska ha en stor 20 årsfest för hela tjocka släkten och varför bor du inte hos någon av dom?- Vilka?!

Ja listan kan bli lång....

Är sååå sjukt bitter.

Vill bara försvinna!

Idag kände jag... varför lever jag? Jag var ett misstag från dag ett, ett barn som egentligen inte skulle bli till, men som blev det av endast slarveri. Det enda jag dög till var att ta ansvar för det och det, och göra det ena och det andra. Varje gång jag sökte bekräftelse, försäkra mig om att jag var älskad, så blev det fel. Det känns som att det inte var meningen att jag skulle existera, så varför göra något bra av mig? Men samtidigt kommer en känsla av att - hey, jag kunde inte styra över att bli till, så lägg inte den skulden på mig. Men nä, känslan av att försvinna härifrån är starkare nu.

Jag har livserfarenheter som ni aldrig skulle förstå. Jag har stått ut med saker även utanför släkten. Jag är tjejen som blev misshandlad av min dåvarande pojkvän, och blev mordhotad osv. Jag är mobboffret i skolan - hon som hade glasögon, var tjock och ful, och hade helt fel kläder på sig. Det lätta bytet man sprider rykten om och försöker knäcka på mitten, som om det inte redan var gjort.

Jag är den konstiga tjejen som hälsar vänligt på dig för att sedan nästa dag bara gå rakt förbi dig med tom blick, som om du inte existerade.

Otrohet, lämnad gång på gång av allt från ex till vänner till familj.

Missfall, fan ta dig Endometrios. Idag skulle Du varit 1 år och 4 månader...

Så säg mig.

Varför i helvete existerar jag?

Kommer inte uppdatera på hela helgen då jag är i Helsingborg hos pojkvännen!:)

Var på psyk en timme idag, på terapi. Bara kände mig allmänt arg och ville därifrån.. vet inte varför. Första felet var att ingen satt i receptionen när jag kom. -.- Braaa service. Ingen visade tecken på att komma heller förresten.

Är helt slut i huvudet, vilket jag alltid blir efter möten. Somnade en timme när jag kom hem, sen käkade jag lite. Kändes skönt. Skakade i hela kroppen och mådde piss när jag kom hem. :( Har ändå ätit bra!!

I nästa vecka har jag fyra möten!! Alltså nästan ett möte per dag!! Fyfan vad mycket.... Där kan vi ju snacka om att vara trött!!

Det kommer bli möten med skolan, psyk två omgångar (först med överläkaren som har hand om medicinerna sen psyk tanten) och sen Habiliteringen. Pfff.