Psyk tanten ringde idag, tre dagar försent. Bättre sent än aldrig eller? fick en tid redan imorgon 12.30 Jag gillar absolut inte detta! Klarar inte av att vara oförberedd och behöva meddela skolan i sista sekund och allt. Dessutom hinner jag inte fatta att jag ska dit förens jag sitter där. Inte bra detta, men det är bara att göra det. Hon berättade också att jag bara kommer träffa henne två gånger, sedan i April kommer där en ny tjej som ska börja jobba - och henne ska jag gå till hela tiden sen.

Alla tankar börjar komma upp. Har hon erfarenheter? Är detta första gången hon jobbar på psyk efter plugg osv? Är hon väl insatt i min sjukdom? Och massa sådant. Jag gillar inte att hon är ny. Men men.....

Egentligen skulle Markus vara hemma ikväll och städa, sen skulle jag komma till honom imorgon. Men som en överraskning är han nu på väg hit, efter städningen, för att sova med mig!:) Jag gillar skarpt. Sedan hämtar han mig imorgon efter jobbet, sen åker vi tillsammans hem till honom! Ska bli så otroligt skönt med helg... ni anar inte. Jag står under en press som är jätte stor måndag-fredag. Men på helgen kan jag äta en bit choklad, vila, slappa, göra vad jag vill. Inget skit från skolan osv! Men söndagskvällar så griper paniken tag om mig. "Imorgon är det Måndag"... Shiiiat. Det är så jobbigt!

Det är jätte skönt att det är lov om fyra veckor, igen. Påsklovet here we come! Men jag vet också hur det blir när skolan börjar igen. Ni vet ju hur det gick efter sportlovet.....

Kommer i ett nytt inlägg skriva lite om Endometriosen!

Hejdå på er.

Vill börja med att skriva, att vecka två i viktnedgången har varit riktigt seg. Inte gått ner ett hekto, alltså har jag på två veckor bara gått ner två kg. Jag vill ha snabba resultat! Nu sitter jag och funderar på vad jag kan göra bättre.....och jag vet precis. Dumpa potatisen/pastan och riset helt och hållet. Inte bara äta lite av det, utan säga hejdå helt till det. Det kommer bli sååå jävla jobbigt! Försöker tänka på min drömbild av min kropp hela tiden, så kanske jag klarar det!

För övrigt händer det så mycket i mitt liv nu så tankarna bara snurrar. Sådana som jag ska fan inte ha ett sånt här liv.:O Jag kämpar för en lägenhet - och nej jag kan inte bara välja att bo kvar hemma, inte alla har den valmöjligheten, tyvärr!

Jag kämpar för att klara av skolan, fixa intyg för mina sjukdomar - annars e det bara hejdå på mig, jag blir utslängd. Sådär ett år innan studenten, det kan ni köra upp någonstans!!

Jag kämpar för att gå ner i vikt  - Jag ska gå ner 40 kg. Det är så tufft att gå emot sig själv och kämpa mot sockret!:/

Jag försöker även ta mig upp ur mitt svarta berömda hål.

Men med allt som jag har överst på min lista, hur j*vla lätt är det att må bra? Det handlar inte bara om att jag e bipolär... pffft försök inte skylla allt på den sjukdomen.

Så fort jag är deppig kommer alltid någon kompis "Är det din sjukdom?!" eller om jag är glad! Jag ba; whaaaat?? jag är inte sjukdomen! En gång blev jag trött på min fd kompis, som var inte så trevlig. Jag sa till henne, hon ba "jag vet att det är din sjukdom som talar". Det är så förbannat störigt när alla tror att ALLT jag gör och säger beror på min vidriga sjukdom! Nej det gör det inte. Det finns kanske många beteenden som beror på den, men bara för jag är bipolär så betyder det väl inte att jag aldrig har rätt att bli sur eller reagera över nåt?:o

Suck suck....

Så detta handlar alltså inte bara om min sjukdom. Mitt liv är helt enkelt helt j*vla upp och nedvänt just nu, och jag vet inte vad jag ska göra.

Det enda jag vet nu är att jag på måndag ska på möte med kurator och skolsköterska angående boendestöd,

den 14 mars ska jag träffa överläkaren som tar hand om min medicinering, och då ska jag fixa så han kan göra ett läkarintyg på att jag är bipolär, tar medicin och inte är kapabel att ta hand om både skola och praktik på en gång, och att jag därmed bara kan göra det förstnämnda!

Sen ska jag inte träffa min gynekolog förens i April, så jag ska försöka nå honom på telefon och se om han kan fixa ett intyg han med på att jag har Endometrios, har ont i magen, går på behandling och mår skit. Detta har han förresten redan sagt att han kan fixa, innan jag trodde det var nödvändigt. Men nu måste det alltså göras.

Ja det är mycket att fixa och dona med när man är sjuk! Men vill jag ha mina bidrag och en utbildning är det bäst som f*n att jag gör det.

Var finns ni nu när jag behöver det?:/

Sitter för andra dagen i skolan, vilket jag är stolt över. En dag i taget försökte jag tänka innan, men inte ens det går nu. Så nu är det en timme i taget. Jag "lurar" mig själv på morgonen att nu ska jag till skolan, i en timme. Sedan sitter jag i skolan och lurar på mig ytterligare en timme. Timme för timme hela tiden, jag måste klara det. Att tänka att jag ska vara en hel dag i skolan får jag panik. En vecka?! Ännu värre! Så ja.... Detta är min nya taktik. Tyvärr ligger jag ändå på gränsen slutet av dagen. Denna dagen och morgondagen blir enkel. Slutar tolv idag, och elva imorgon. Men måndagar, torsdagar och fredagar är värst! Då slutar jag tre och sen halv två på fredagar. Där på slutet av dagen rasar jag totalt.:/ Oftast blir mina dagar kortare än klasskompisarnas.

Slutar i alla fall tolv idag, ska hem till pappa och städa i mitt rum, sen halv tre ska jag tillbaka till skolan (tur man bor i stan), på möte med skolläkaren och skolsköterskan, sen hem återigen, äta nån fil och duscha.

Sen ikväll blir det HOCKEY! Rögle-Redhawks med Markus!!:)

Uppdaterar förresten sen igen, när jag har vägt mig! vecka 2 med denna jävla GI!

Blev inkallad till skolsköterskan idag, och fattade direkt att något var på tok, jag brukar väl knappast bli inkallad av henne bara sådär! Och mycket riktigt.....

Hon läste ur papper där det stod att på grund av psykiska problem kan jag inte praktisera, och på detta krävs intyg på att jag både inte är kapabel till detta och att jag verkligen har Endometrios & Bipolär Sjukdom! Paff..... Men sen visa det sig också att skolsköterskan redan hade fått muntligt intyg av en sjuksköterska där min läkare för min Endometrios sitter, att jag har den sjukdomen.

FÅR DOM GÖRA SÅ?!?!?:O

Det jag ska fixa nu är intyg från psyk och skriftligt intyg från min läkare på UM. Sen ska jag köra upp dom i trynet på den där rektorn. För det var såklart han som kommit på allt detta, men ändå var det skolsköterskan som fick kalla in mig.

Imorgon har jag en tid hos skolläkaren 14.30 för att han ska intyga att jag verkligen inte är kapabel att göra en praktik just nu!

Sen fick jag även veta att jag som söker lägenhet (det är såhär att jag går i särskolan och har rätt för hjälp från LSS), inte behöver fortsätta göra detta på egen hand. För dom anser mig inte vara kapabel (poppis ord idag!) att bo själv!! Det stod mellan att bo kvar hemma (där flippade jag ur totalt, men dom förstod varför sen) eller att bo i en egen lägenhet fast med boendestöd, för att jag ska kunna nå dom dygnet runt om jag behöver det. Plus att dom ska kolla hur jag sköter mig rent allmänt. Detta på grund av min Bipolär Sjukdom! Dom anser att det inte är säkert att slänga in mig i en lägenhet helt på egen hand, när jag är....kapabel (:O) att skada mig själv och slänga möbler runt omkring mig när jag är deprimerad, plus att jag blir galen-galen när jag går uppåt, och kan tydligen behöva någon som säger till mig.

När dom fick veta att enda gången mina föräldrar faktiskt sagt till mig är inte när jag går uppåt, utan när jag får mina vredesutbrott, men då får jag bara höra "lugna dig nu!" .... och det triggar inte igång en knäpp tjej som jag mer?;o Så sa dom i alla fall att det vi ska satsa på fullt ut nu är egen lägenhet med boendestöd, som kan hantera detta!

JAG VILL INTE HA BOENDESTÖD!

jag städar skit bra.... särskilt när jag går uppåt. Jooodå, att ni kommer bli förvånade. För när jag är uppåt är jag experten själv på att städa, och stå och skrubba tills jag blir alldelse swett!

Men det är så mitt lilla liv ser ut just nu.

Så nu blir det massa möten, mina vanliga läkarbesök, skolläkaren imorgon, fixa en massa intyg osv osv!

Fuck dom.

Var ni tvungna att komma med detta nu? I min värsta nedåtperiod ni kan tänka er?

Ja-a då. -.-

Jag har inte skrivit på några dagar nu eftersom att jag varit med Markus hela helgen, hos honom. Vilket har varit otroligt skönt efter allt som hänt! I lördags firades han med familj, super kul!

Helgen började som ni förstår bra, men igårkväll kom ångesten tillbaka efter några sms från Henne. Ångesten greppa tag om mig totalt, vad ska jag göra nu? Var e min trygghet? Jag ska slängas hit och dit mellan er, när det passar Er. Jag då? Hur ska jag kunna bli frisk när ni bara slänger runder med mig, utnyttjar mig och är egoistiska hela tiden? Pft.

I Fredags var jag på psyk. En ½ timme trodde jag det skulle ta. Efter TRE timmar blev jag klar!! Eftersom att jag hade fått detta katastrofala utbrott i Torsdags och sen skadat mig själv på det sättet som jag gjorde, och psyk tanken misstänkte att min Citalopram triggade igång mig, var jag tvungen att vänta på en läkare som skulle bedöma om jag skulle byta medicin direkt eller om jag kunde vänta tills jag skulle träffa Min överläkare nu i Mars. Det enda hon gjorde var att sänka Citalopram till 10 mg, sen får min överläkare sköta resten. Jahaja.....

Imorgon ska psyktanten ringa mig för information om jag ska fortsätta ha henne eller någon annan, och när vi ska träffas.

Nu ska jag ha lektion.

Kill Me!

Ciao.

Jag har rasat ner totalt i mitt svarta hål nu. Utbrott, ett gigantiskt utbrott. Första gången på länge jag har tappat kontrollen så fullt som jag gjorde idag. Vi började bråka, hon & jag. Jag älskar henne, men det kändes som att du övergav mig där & då, tog deras parti och såg ner på mig. Jag bara skrek rakt ut till henne, sen in på rummet. Fortsatte skrika. Nattduksbordet åkte in i väggen tillsammans med mina ljus och lampa, jag rev sönder mina byxor... jag rev sönder min arm. Slet i håret, fortsatte skrika. Jag skrek och grät, höll på att spy. Kände mig totalt övergiven och i ett par minuter hade jag bestämt mig; nu skulle jag försvinna! Nu ska jag göra dom tjänsten och lämna dom ifred, utan att riskera att komma tillbaka och sabotera ännu mer. Jag tillhör inte er längre, ni sa det själva. Ni skäms över mig. Det tänkte hon aldrig på, hon såg bara det jag sagt. Dom då?

Ångesten tar ett fast grepp om mig, smärtan i huvudet sprängs efter all spänning, jag är hes, det gör ont på armen. Fan, tog jag i så hårt? Det ser äckligt ut, långa sår på armen efter mina naglar. Jag hade kunnat sticka en kniv i magen utan att känna något, i den stunden, så arg var jag och helt i en annan värld. Det svartnade för ögonen totalt.

Min kära Lamotrigin kan överläkaren köra upp där solen aldrig skiner, fuck den. Jag är precis som förut, kanske till och med värre.

Jag trodde jag skulle bli okej!!

Halv två på natten, klarvaken och har tråkigt. Jag vill göra något! Vad känner jag nu egentligen? Hjärtat slår fort, det är en konstig känsla från halsen ner till magen, jag börjar små svettas i händerna, det kryper i benen.. till och med armarna! Jag vill inte sitta still här, ge mig nåt att göra. Jag vill inte gå och lägga mig, och kan inte heller. Jag vill inte till skolan imorgon, herregud, och med det kryper en ångestattack fram samtidigt. Jag vill inte,vill inte,vill inte! Tvinga mig inte. Det är omgivningen och studenten som tvingar mig. Varför vill jag inte till skolan?

För att ni kommer bara att irritera mig, gå mig på nerverna, jag kommer fantisera om att jag puttar in er i ett skåp eller nåt. Jag vill inte träffa en massa människor, folksamlingen skrämmer mig. Fattar ni inte det? Låt mig vara. Min lärare tvingar mig att stå i den där jävla butiken...... vill inte möta dom! Lägger mig ner & ger upp det.

Jag vill inte sitta där igen och känna att jag hellre vill springa eller vad som helst än att sitta......där.

Vad gör man?

Finns det ett piller som har en verkan som typ; hej-nu-kommer-jag-göra-allt-jag-normalt-sett-inte-vill-göra?

I don't think so!

Jag har även svikit min vän. Men herregud, jag klarade inte av det. Jag puttade hellre bort henne, sa dumma saker. Stick! Och skulle hon höra av sig nu, skulle jag sagt samma sak. Jag orkar inte med dig, eller någon annan. Det värsta är när du inte accepterar det, utan fortsätter pusha på och ställa en miljontusenfemtioelva frågor! När jag tänker på vissa människor nu, vill jag bara spy.

Varför? Dom bara stör mig.

Sovit till och från i tre timmar inatt/tidigt imorse. Upp klockan sju, sminka & fixade mig. Stack till skolan med endast kost ersättning i magen. Idrotta och höll på, pigg som fan. Men samtidigt är jag deprimerad! Vad fan händer?! Hur kan man vara såhär blandad? Jag fattar fan inte... och Lamotriginet skulle hjälpa. FAN ta den! Men är detta alltså en uppåt period? Läkaren sa att om jag får en uppåt period måste jag ringa honom & sen avsluta behandlingen av Lamotriginet, eftersom att den då inte sammarbetar med Citalopram.

Men jag är deprimerad och nedstämd och allt ni kan tänka er samtidigt som jag är fylld av energi. Borde jag söka upp läkaren egentligen?:s Vad är detta för situation??? Jag skulle ju ligga på en jämn nivå nu.. :/

Totalt förvirrad !