Om ett par dagar försvinner du ifrån mig. Min lille bebis, du var mitt lugn, och den som gav mig glädje i tuffa tider.

När jag fick missfall var det svårt att hantera, och när jag fick min diagnos på Endometriosen var det också svårt att hantera. Jag visste att jag kunde bli steril. Detta ledde till en desperat längtan efter barn, dock inte så att jag försökte skaffa barn, men längtan var stor. Jag kunde inte titta på andra bebisar, gravida magar, andras baby lycka. Jag hatade deras stolta äckliga miner.

Men sen den 23:e December 2011, dagen innan julafton, hämtade vi en liten plutt. En liten kattbebis, som skulle komma att få heta Tino. Du var så liten och tanig, väldigt liten för din ålder. Väldigt snabbt började det växa ett litet ansvar inom mig, ett begär att ta hand om dig, och älska dig. Jag började lägga bebis längtan på hyllan. Varje morgon gick jag upp och gav dig mat vid sju tiden, oavsett jag var i skolan eller ej. Du sprang helt enkelt in och väckte mig.

Min mamma stampade inte bara på mitt hjärta när hon slängde ut mig, utan även den dagen hon sa att nu ska Tino bort. Panik, panik, panik. NEJ han ska inte bort! Inte min bebis! Min enda glädje när inte min pojkvän var med mig, eller min lillebror var hos pappa!

Den enda orsaken att hon väljer bort älskade Tino är för att hon "inte orkar" ta hand om honom. Nej orkar man inte ens sina egna barn, så varför en katt.

Men jag ville ta hand om dig, men mamma ville inte se mig mer och pappa vägrar ha katt.

Så nu har jag hittat ett hem till dig, ett hem som innebär att jag och min lillebror får träffa dig några gånger i månaden. Men att inte längre bli väckt av en jamande Tino, inte någon Tino som nästan springer omkull mig så lekfull som han är. Ingenting av det får jag lov att ha kvar.

Du har tagit mitt liv, du har tagit min trygghet. Du har tagit allt ifrån mig, till och med min katt. Du har sårat min bror lika mycket som mig. Den dagen han är vuxen nog att förstå vad som händer, så kommer du stå ensam. Redan nu är Gabriel arg för att du Ännu En Gång har svikit oss!! För att du slängde ut hans syster, och katt. Hans egna ord....

Det är egoistiskt att göra såhär.

TINO, MATTE & HUSSE SAKNAR DIG REDAN!!:'(

Jag & Tino!<3

Jag & Tino igen!<3

Tino håller min fot.<3

Aldrig en lugn stund. När jag precis bestämt mig för att nu ska det vara lugn och ro, ingen stress, jag tar packningen och allt som det kommer, och när jag är färdig med sovrummet, så är jag... Då kommer min "fantastiska" mamma och säger att om jag inte skaffat ett nytt hem till vår älskade söta katt Tino, och inte tagit mina möbler (som Markus gav mig i julklapp!!) så åker både Tino och möblerna ut på gården!:o Stress!

Lyckligtvis har jag fixat med min tjejkompis, så hon kan ta emot honom, men det var ju inte riktigt tänkt att det skulle gå så fort! Så nu är det återigen stress...och sorg. På fredag åker jag & Markus till mamma för att lasta in möblerna i hans bil, och sen vidare hit till pappa. Jag ska packa ihop alla mina små saker, det ska inte finnas något kvar hos den kvinnan som är mitt!! Till och med mina väskor ska jag ta, inte en chans att hon ska få låna dom mer!

Men detta betyder att jag måste idag och imorgon röja undan allt i sovrummet hos pappa, som inte ska vara där! Och vi måste flytta min bokhylla in till min lillebrors rum, eftersom att han ska få den.

Allt detta ska vara klart innan fredag!!

Panik!

Och sedan ska jag tvätta på fredag också. Jag vet inte vad jag ska göra....

Jag har börjat få så fruktansvärt ont i bröstkorgen. Hur kan hon?

Ångesten greppar värre än någonsin, om mig. Men det har inte med någon sjukdom att göra. Hur bipolär jag än må vara, skulle vem som helst må dåligt av att bli utslängd av sin egen mor.

Men eftersom att jag redan innan detta var nere i en djup depression, och varit nära att bli inlagd på psyk, så blir det mer än vad jag klarar. :(

Du sparkar på någon som redan ligger. Allt jag ville var att få stöd ifrån dig. Efter varje möte fick jag kontakta min pojkvän, för han var den enda som brydde sig. När jag låg som ett vrak, hade ont överallt och mådde jätte dåligt, så krävde du en massa saker av mig, istället för att krama om mig och säga att allt ska bli bra.

När fick jag senast en kram av dig? När brydde du dig på riktigt senast? Allt har varit så falskt ifrån din sida.

Du erkände idag att du stod på släktens sida - som avvisat din dotter! En gång bar du mig i nio månader, födde mig, tog hand om mig när jag själv inte kunde, för att jag var för liten. Hur kan man såra sitt eget kött och blod såhär? Du har gjort detta för sista gången. Det är inte första gången, men sista! Jag är så trött på dig människa. Du förstör mitt liv.