Hej mina vänner....

Nu är det slut på helgen och det är dags att återgå till vardagen. Om tre veckor är det påsklov! Längtar som f*n.

Min vecka började med sovmorgon, så sov till klockan nio. Klockan tio var det dags för mötet med kuratorn och skolsköterskan!

Fick inga bra besked alls.. Det enda jag kan göra typ, det är att bo hos någon närstående. Boendestöd fick jag visst heller inte förens jag Har en lägenhet. Är dom dumma eller? Jag ger blanka fan i boendestöd! Är uppvuxen med att ta hand om min lillebror och hålla i hushållet!! Jag kan skiten...Det jag inte kan, det är att få en lägenhet, eftersom att jag måste ha en borgenär, och den enda som kan ställa upp på det (pappa) vill inte.

Jag går inom LSS och ändå får jag inte ett skit, trots min hem situation. Och sen sitter där folk som lätt hade kunnat fortsätta bo hemma nåt år till, som får lägenhet på ett kick, inom LSS!!

Hela mötet slutade med att jag gjorde nåt som jag inte brukar göra offentligt.

Jag grät, bröt ihop totalt, när frågan kom; "Har du någon i familjen du kan bo hos?"... Ja, tänk om man hade en familj?!

Nej jag har ingen familj, släkt osv. Så kom inte här och snacka om att jag borde bo hos någon släkting, för dom valde att försvinna när jag fick min diagnos Bipolär.

Känner mig så frustrerad, och börjar inse att det som är så normalt för andra, är något ovanligt för mig jag aldrig haft eller kommer få.

Några exempel:

Bo hemma tills man kan stå på egna ben - Icke, flytta så fort som möjligt. Utan stöd som borgenär förstås. -.-'

Skolan - "Jaha du är snart 20 år, vad jobbar du med?" ... jag går på gymnasiet fortfarande... "Jaha då tar du studenten nu i sommar?"... Nej jag är trög så jag tar studenten nästa år....

Någon släkting? Såklart att du ska ha en stor 20 årsfest för hela tjocka släkten och varför bor du inte hos någon av dom?- Vilka?!

Ja listan kan bli lång....

Är sååå sjukt bitter.

Vill bara försvinna!

Idag kände jag... varför lever jag? Jag var ett misstag från dag ett, ett barn som egentligen inte skulle bli till, men som blev det av endast slarveri. Det enda jag dög till var att ta ansvar för det och det, och göra det ena och det andra. Varje gång jag sökte bekräftelse, försäkra mig om att jag var älskad, så blev det fel. Det känns som att det inte var meningen att jag skulle existera, så varför göra något bra av mig? Men samtidigt kommer en känsla av att - hey, jag kunde inte styra över att bli till, så lägg inte den skulden på mig. Men nä, känslan av att försvinna härifrån är starkare nu.

Jag har livserfarenheter som ni aldrig skulle förstå. Jag har stått ut med saker även utanför släkten. Jag är tjejen som blev misshandlad av min dåvarande pojkvän, och blev mordhotad osv. Jag är mobboffret i skolan - hon som hade glasögon, var tjock och ful, och hade helt fel kläder på sig. Det lätta bytet man sprider rykten om och försöker knäcka på mitten, som om det inte redan var gjort.

Jag är den konstiga tjejen som hälsar vänligt på dig för att sedan nästa dag bara gå rakt förbi dig med tom blick, som om du inte existerade.

Otrohet, lämnad gång på gång av allt från ex till vänner till familj.

Missfall, fan ta dig Endometrios. Idag skulle Du varit 1 år och 4 månader...

Så säg mig.

Varför i helvete existerar jag?

Jag har fått en blödning. Och alla ni som har Endometrios vet precis vad det betyder - Smärta!!. Jag går på Provera hormonbehandlingen sedan ett par månader tillbaka, och detta har jag gått på en gång tidigare också. Men ändåååå skulle jag få en blödning. Fan, fan, fan. En vanlig menstraution för mig funkar inte alls smärtfritt. Det gör så ont så jag bara vill bort. Även om det inte direkt är så att jag störtblöder, så är smärtan stor. Idag var jag inte ens hela dagen i skolan, utan bara halva. Hade ont som f*n.

Vad gör man för att få omgivningen att förstå? Jag är nitton år, och lider av två kroniska sjukdomar. Jag går fortfarande på gymnasiet, inom Handel. Att försöka klara skolan samtidigt som man kämpar mot sjukdomarna är skit svårt. Men jag känner mig ständigt dömd. När jag säger till lärarna i skolan "Nu har jag ont..." Så suckar dom bara. Då ska ni bara veta vad jag gör, som lever med detta.

Hur fixar man det?

Hormonbehandlingar hit och dit. Rädslan att inte kunna bli mamma. Ja, jag har redan fått missfall. Jag har varit gravid, jag har planerat för föräldrarskapet och var villig att göra allt för lilla pyret. Men ändå drogs det ifrån mig, kroppen orkade inte! Jävla Endometrios, jävla kropp, jävla psyke.

Jag tror ärligt talat aldrig att omgivningen kommer att förstå. Inte dom utanför skolan heller. Kompisarna säger att dom gör det, men ärligt talat. Vad är det ni förstår? Ni har aldrig upplevt det själv, och innan dess kan ni bara tänka er.

Folk drar sig undan, det är förbjudet att prata om detta.

Mycket av den anledningen skapades den här bloggen. Här skriver jag precis mina tankar, känslor osv. Här finns det så mycket ärlighet och öppenhet, och ni som inte vill veta, ni behöver inte läsa heller. Men detta är mitt sätt att öppna upp mig, och kanske till och med nå ut till andra om mina sjukdomar.

Det behövs mer förståelse kring speciellt Endometrios. Det är den tredje vanligaste kvinnosjukdomen idag, ändå är det mycket hysch hysch kring den, och det kan ta tio år innan man får diagnos. Att det "bara" tog fyra år för mig, är ren Tur! Kan ni tänka er?

Och då har min högra äggstock ändå redan, såhär ung, börjat förstöras totalt. Tänk kvinnorna som måste stå ut med detta i tio år innan diagnos? Jag blir så arg.

Det tog inte lång tid för min gynekolog att fastställa min diagnos, och det handlar om att lägga ihop ett och ett.

Det är inte normalt att ha så ont i magen vid menstraution att du ligger i fosterställning.

Det är inte normalt att få cystor efter cystor hela tiden.

Det är inte normalt att ha jätte ont vid samlag - om du inte var oskuld vill säga. :P

Ja symtomerna är många. Men om du mår ständigt dåligt, med dessa besvär. Ligg på tjejer!

Ibland får man vara sin egna doktor, tyvärr!

Men detta påverkar hela ens liv. Du kan bli steril, få andra problem med andra organ - tarmar osv (som jag har nu). Det är inte rätt.

Ville bara få ut detta. Känner mig så arg ikväll på mina sjukdomar!:(

Vill börja med att skriva, att vecka två i viktnedgången har varit riktigt seg. Inte gått ner ett hekto, alltså har jag på två veckor bara gått ner två kg. Jag vill ha snabba resultat! Nu sitter jag och funderar på vad jag kan göra bättre.....och jag vet precis. Dumpa potatisen/pastan och riset helt och hållet. Inte bara äta lite av det, utan säga hejdå helt till det. Det kommer bli sååå jävla jobbigt! Försöker tänka på min drömbild av min kropp hela tiden, så kanske jag klarar det!

För övrigt händer det så mycket i mitt liv nu så tankarna bara snurrar. Sådana som jag ska fan inte ha ett sånt här liv.:O Jag kämpar för en lägenhet - och nej jag kan inte bara välja att bo kvar hemma, inte alla har den valmöjligheten, tyvärr!

Jag kämpar för att klara av skolan, fixa intyg för mina sjukdomar - annars e det bara hejdå på mig, jag blir utslängd. Sådär ett år innan studenten, det kan ni köra upp någonstans!!

Jag kämpar för att gå ner i vikt  - Jag ska gå ner 40 kg. Det är så tufft att gå emot sig själv och kämpa mot sockret!:/

Jag försöker även ta mig upp ur mitt svarta berömda hål.

Men med allt som jag har överst på min lista, hur j*vla lätt är det att må bra? Det handlar inte bara om att jag e bipolär... pffft försök inte skylla allt på den sjukdomen.

Så fort jag är deppig kommer alltid någon kompis "Är det din sjukdom?!" eller om jag är glad! Jag ba; whaaaat?? jag är inte sjukdomen! En gång blev jag trött på min fd kompis, som var inte så trevlig. Jag sa till henne, hon ba "jag vet att det är din sjukdom som talar". Det är så förbannat störigt när alla tror att ALLT jag gör och säger beror på min vidriga sjukdom! Nej det gör det inte. Det finns kanske många beteenden som beror på den, men bara för jag är bipolär så betyder det väl inte att jag aldrig har rätt att bli sur eller reagera över nåt?:o

Suck suck....

Så detta handlar alltså inte bara om min sjukdom. Mitt liv är helt enkelt helt j*vla upp och nedvänt just nu, och jag vet inte vad jag ska göra.

Det enda jag vet nu är att jag på måndag ska på möte med kurator och skolsköterska angående boendestöd,

den 14 mars ska jag träffa överläkaren som tar hand om min medicinering, och då ska jag fixa så han kan göra ett läkarintyg på att jag är bipolär, tar medicin och inte är kapabel att ta hand om både skola och praktik på en gång, och att jag därmed bara kan göra det förstnämnda!

Sen ska jag inte träffa min gynekolog förens i April, så jag ska försöka nå honom på telefon och se om han kan fixa ett intyg han med på att jag har Endometrios, har ont i magen, går på behandling och mår skit. Detta har han förresten redan sagt att han kan fixa, innan jag trodde det var nödvändigt. Men nu måste det alltså göras.

Ja det är mycket att fixa och dona med när man är sjuk! Men vill jag ha mina bidrag och en utbildning är det bäst som f*n att jag gör det.

Var finns ni nu när jag behöver det?:/

Blev inkallad till skolsköterskan idag, och fattade direkt att något var på tok, jag brukar väl knappast bli inkallad av henne bara sådär! Och mycket riktigt.....

Hon läste ur papper där det stod att på grund av psykiska problem kan jag inte praktisera, och på detta krävs intyg på att jag både inte är kapabel till detta och att jag verkligen har Endometrios & Bipolär Sjukdom! Paff..... Men sen visa det sig också att skolsköterskan redan hade fått muntligt intyg av en sjuksköterska där min läkare för min Endometrios sitter, att jag har den sjukdomen.

FÅR DOM GÖRA SÅ?!?!?:O

Det jag ska fixa nu är intyg från psyk och skriftligt intyg från min läkare på UM. Sen ska jag köra upp dom i trynet på den där rektorn. För det var såklart han som kommit på allt detta, men ändå var det skolsköterskan som fick kalla in mig.

Imorgon har jag en tid hos skolläkaren 14.30 för att han ska intyga att jag verkligen inte är kapabel att göra en praktik just nu!

Sen fick jag även veta att jag som söker lägenhet (det är såhär att jag går i särskolan och har rätt för hjälp från LSS), inte behöver fortsätta göra detta på egen hand. För dom anser mig inte vara kapabel (poppis ord idag!) att bo själv!! Det stod mellan att bo kvar hemma (där flippade jag ur totalt, men dom förstod varför sen) eller att bo i en egen lägenhet fast med boendestöd, för att jag ska kunna nå dom dygnet runt om jag behöver det. Plus att dom ska kolla hur jag sköter mig rent allmänt. Detta på grund av min Bipolär Sjukdom! Dom anser att det inte är säkert att slänga in mig i en lägenhet helt på egen hand, när jag är....kapabel (:O) att skada mig själv och slänga möbler runt omkring mig när jag är deprimerad, plus att jag blir galen-galen när jag går uppåt, och kan tydligen behöva någon som säger till mig.

När dom fick veta att enda gången mina föräldrar faktiskt sagt till mig är inte när jag går uppåt, utan när jag får mina vredesutbrott, men då får jag bara höra "lugna dig nu!" .... och det triggar inte igång en knäpp tjej som jag mer?;o Så sa dom i alla fall att det vi ska satsa på fullt ut nu är egen lägenhet med boendestöd, som kan hantera detta!

JAG VILL INTE HA BOENDESTÖD!

jag städar skit bra.... särskilt när jag går uppåt. Jooodå, att ni kommer bli förvånade. För när jag är uppåt är jag experten själv på att städa, och stå och skrubba tills jag blir alldelse swett!

Men det är så mitt lilla liv ser ut just nu.

Så nu blir det massa möten, mina vanliga läkarbesök, skolläkaren imorgon, fixa en massa intyg osv osv!

Fuck dom.

Var ni tvungna att komma med detta nu? I min värsta nedåtperiod ni kan tänka er?

Ja-a då. -.-

Jag vill göra nåt! Klockan är halv två på natten strax, och jag vill ut och springa eller nåt. Gud vad skönt det hade varit! Jag vill träffa någon kompis ute och snacka skit. Fast alla sover ju. Jag vill göra allt utom att sova! Ibland brukar jag ligga i sängen och titta på Markus när han sover, och undra, hur kan du? Hur kan du somna sådär fort? Ibland kan han ena sekunden pratat och i nästa stund sover han! Hur gör du människa? Jag är så avundsjuk då. Alltid är det värst när Markus inte är här, som nu t.ex Hjärnan vill helt enkelt inte....

Jag lägger mig, och blundar, sen känner jag hur det kryper i benen och jag börjar tänka på enmiljonetthundraåttio saker! Ibland ligger jag och känner hur hjärtat skenar iväg. I mig är det aldrig lugn och ro, ska jag tala om för er!

Snart hjälper det inte ens att sitta här vid denna jävla datorn heller....Undrar vad mamma säger om jag får för mig att springa ut nu?:D Omg vad skönt det hade varit. Tittar ut genom fönstret... dimma, regn. Mmmm!

I regnet kan ingen se mina tårar!

Det bästa med att gå ut på natten, är att jag skulle kunna promenera och gråta samtidigt. Få ut alla känslor! Ingen ser och hör.......särskilt inte mitt i natten en tisdag! Jag kan vara mig själv, och slippa hålla igen. Som min mor gjorde en gång... Gick ut i skogen och bara skrek av sig allt.

Jag vill skrika, hoppa, gråta, skratta & allt.

Och förresten.

Haha trög jag är.

Jag HAR GÅTT NER 2 KG PÅ EN VECKA!

Åh, bara 38 kg kvar. -.- Suck...

Fan ta övervikt!

Hallå alla.

Just nu är mitt liv en riktig berg & dalbana. Allt attackerar mig verkligen. Kosten och Endon gör att jag har sjukligt ont i magen! Igår fick jag & Markus avbryta vår "shoppingrunda" efter Biopsin, för att jag fick så förbaskat ont!

Ja på tal om Biopsin då. Folk ba "Det e luuuugnt, det gör inte ont!" och på remissen stod det att dom använder "fin nål" osv. TJOBALLE!! :o För det första kändes det fan inte alls som en fin nål, och sen gjorde det svin ont! Jag KÄNDE hur den gick in, hur det spände och gjorde ont. Bara för det skulle dom självklart vara tvungen att göra detta tre gånger! Plus klämma och känna hårt som tusan på halsen, och lymfkörteln! Guuud vad jag hade ont resten av kvällen. Så öm och känslig var jag....Som om magsmärtan inte var tillräcklig.

Varför kan inte Lamotrigin ge mig en super effekt så jag slipper lida? Jag håller på att gå raka vägen ner i djupet av mitt svarta hål igen. Att jag börjar i skolan igen efter Sportlovet gör inte saken bättre. Det är så himla svårt att komma tillbaka till rutinerna! Att på nytt börja gå upp tidigt, ta ansvar, göra saker. Jag vill bara slippa det! Ångesten stiger ju mer jag tänker på att jag ska till skolan imorgon, trots att det bara handlar om fyra timmar. Men det är tillräckligt för mig. Varför är det alltid så svårt att ta sig tillbaka efter särskilt loven?! Idag var jag inte i skolan eftersom att min mage krånglar som den gör, det är nog enda gången jag tänkt "Vilken tur jag fortfarande har ont då..."! Ska inte till min läkare förens den 14 mars, men ska iofs till tanten på psyk på fredag. 90 minuter samtalstid....första träffen.....Undrar vad hon vill?!:o det var min läkare där som har hand om mina mediciner som tyckte jag skulle börja på terapin. Jiiippiie...

Just nu känner jag mig bara så negativ. Om inte medicin helvetet hjälper mig, hur kan en tant göra det då?!

Att gå ner så mycket i vikt som jag ska och måste, samtidigt som man är sjuk i två sjukdomar, är ett helvete. Endometriosen sitter i magen, så ni kan fatta att då blir allt ännu svårare. Endometriosen har gått från tjejorganen rakt till tarmarna, och nu när dom ställs inför denna nya förändring... SMÄRTA!!

Just nu önskar jag att jag kunde vara någon annan ....

Jag & Min Underbara Katt Tino!<3

Du fattar inte hur mycket jag avgudar dig, vad din närhet & bus gör för att allt ska kännas iaf liiiite lättare! Tino, min Tino. Du är bäst!

Hejsan alla!

Jag vet inte varför, men idag är ingen bra dag. Jag har ont i huvudet, super trött och mår allmänt dåligt i kroppen! Kan väl inte tro det beror på den nya kosten. Men under ett par dagar har jag ju haft ont i magen, och vet inte alls hur det ser ut med min Endometrios när det blir såhär. Haft extremt ont liksom, och mina tarmar är redan påverkad av Endon, så förmodligen är kroppen extra känslig just nu! Dessutom är det ju det där med mitt immunförsvar.

På detta känns det som jag håller på att gå neråt i min period igen.... Började bli glad efter att vissa saker löste sig, men nu har jag farligt nog börjat känna att jag inte vill prata med vissa människor, stör mig på saker, vill inte göra nåt, och känner mig allmänt....bitter. Ännu en gång, ingen orsak! Är väldigt lättirriterad. Usch, får väl prata med tanten på P den 1 mars, om beteendet!

Känns inte som Lamotriginet gör någon värst nytta, eller e det kanske bara jag som har dåligt tålamod! Håller fortfarande på att trappa upp dosen. Är på andra tabletten nu, och ska upp till fyra. Yööörk!

Imorgon mina damer & herrar. Då gäller det. Helsingborgs sjukhus 10.00 .... Lymfkörtels Biopsi. Ohfyfan vad jag är nervös! Fucking lymfkörtel, kunde du inte bara sluta vara så jävla stor? bara gå ner och sluta göra uppror.

Min gynekolog tror däremot att detta har uppstått på grund av att jag har Endometrios, och då påverkas immunförsvaret jätte mycket. Och ni vet... när man är förkyld eller så, så kan man ju få svullna lymfkörtlar. I detta fallet handlar det inte om det, haft den i fyra månader utan förkyldningar och sånt som orsak. Läkarna har tagit en miljon prover känns det som, o inget visar det! Men däremot har jag jätte dåligt immunförsvar och varje dag, 24/7 känner jag mig på något sätt dålig. Aldrig frisk till hundra procent. Detta kan lätt vara en reaktion på att kroppen inte mår bra!

Men för att då utesluta vissa saker, och bevisa att gynekologen har rätt så gör vi en biopsi, så man inte missar nåt!

Sötaste Markus, ska vara med. Begärt ledigt för att vara med Mig, och stötta Mig! Åh, en stor kram till han. Mohaha, jag har beslag tagit Skånes goaste kille, suckers!(6) Haha. :) Är så jävla glad att han hänger med eftersom att jag råkar vara vädligt nålrädd! Och bara tanken på att få en nål i halsen gör mig... GAAH! Save me!:o

Nåja, nu ska jag invänta Markus, sen .... får vi se.

Ciao!

Jorå, här sitter man i skolan trots fyra timmars sömn inatt. Är ovanligt pigg idag!:o hur går detta ihop tro? Jag ska skriva om Berlin, eftersom att vi åker dit med klassen i April, jaa-aa då e man inte tonåring nästa gång man åker till "lilla" Berlinus!;)

För övrigt kan jag meddela att jag blivit en vandrande dosett (ni vet en sådan man lägger mediciner i). Jag knaprar alla möjliga piller för Endometrios, Bipolariteten och smärtstillande för min klumpighet! Inte undra på att jag är alldeles virrig och konstig.:o