Jag tror jag börjar bli sjuk! I två dagar nu har jag haft en sprängande huvudvärk och verkligen lidit. Plus känt mig allmänt svag, hängig och dålig i kroppen. Var hemma från skolan idag - faktiskt av den orsaken. Kommer inte gå imorgon heller - av samma orsak, så nu åker jag snart till Helsingborg, till min söta pojkvän.

Skulle egentligen dit imorgon, men i och med att jag mår som jag gör och jag inte trivs i hemmet som läget är nu, så kommer jag en dag tidigare.:)

Var på sista mötet för den här veckan. Än en gång på psyk, men den här gången med hon jag går på terapi hos. Snackade skit ni vet....kom inte fram till nåt vettigt, mer än att jag har....problem. Yeah, för det visste vi ju inte redan.:o

Jag uppdaterar senare när jag har lite mer intressanta saker att komma med, I guess. Kommer att ta med datorn till Markus, eftersom att han jobbar imorgon och jag ska vara själv under dagen i hans lägenhet. :O :)

Ciao everybody, allihopa.

Jaha. Var på möte på psyk imorse med min överläkare. Det positiva e att han fixar intyg på att jag e bipolär, o att jag inte e kkapabel till praktik. Det negativa e att mitt frikort e slut o att alla besök numera kostar 300 jävla kr....sen har jag medicinerna på 500 kr. Kommer bli fattig!!:( som om det inte var nog med allt skit redan....min Lamotrigin e höjd till 100g!! Första veckan ska jag ta en sån tablett o två 25mg! Sen blir det två 100mg. Min Citalopram e 10mg o jag ska dela på den o bara ta en halv. Så mycket mediciner... Jag hoppas att jag en dag blir okej igen. Vill leva normalt som alla andra. Längtar till den dagen kommer. Nu ska jag vila!

Ångesten griper tag. Förstår nu att min pojkvän stannar upp hela sitt liv för att hjälpa mig, för att vara med mig när jag inte känner mig trygg! Efter vårt samtal insåg jag att jag står i vägen för mina föräldrar o pojkvän. Bröt ihop.....vad gör jag nu? Jag skriker inombords....vill inte längre leva såhär! Markus är min enda trygghet. Vad gör jag då när han inte kan? Inatt sover jag hos min kompis.....förmodligen resten av veckan också. Klarar inte vara hemma o ja....Markus har inte tid med mig. Imorgonbitti har jag möte med överläkaren på psyk angående mina mediciner. Orkar inte...känns hopplöst då det är precis som innan jag tog dom! Skit.....Kroppen börjar reagera starkt på allt. Trodde jag skulle spy innan så illa jag mådde...hade hjärtklappning...hjärtat skena iväg. Nu ska jag o min kompis dricka GI smoothie o glo på tvn!!

Jaha, lite goda nyheter har man allt!:)

Som det ser ut nu har jag både sommarjobb och eventuellt en lägenhet till hösten.

Vi kan börja med sommarjobbet;

Jag fick erbjudande av min ena lärare att sommarjobba hos hennes bror som är bonde. Antingen plocka jordgubbar eller andra grönsaker, eller vika lådor. Jag vet, det låter riktigt....ointressant. Men jag behöver pengar, och det kanske vore bra för mig att ändå ha lite rutiner på även sommarlovet!

Som jag är nu är jag inte ens kapabel att fullfölja min praktik, men detta är någonting jag hoppas kommer ändras dessa månader. Jag kan ju inte bara lägga mig ner och ge upp, till sommaren kanske jag är på hugget och jobbar!

Men för att ha andra valmöjligheter - kanske, så har jag sökt andra jobb också. Sitter i skolan och skriver mitt CV för fullt. Är så tacksam över att jag i ett år kunde fullfölja min föredetta praktik utan problem. Jag var på Maxi och fick världens bästa omdöme, och dom var såååå förtjusta i mig.:P Detta omdöme har jag klokt nog sparat, så det ser minsann lite ljust ut.

Just nu skriver jag till Netto i Kävlinge, som ligger med tåg ca 10-15 minuter ifrån där jag bor. Dom söker butiksbiträde, och vem har jätte mycket erfarenheter av det? Jo det är minsann jag. :)

Sen angående lägenheten. Samma lärare som ville att jag skulle jobba för hennes bonde-bror, har även en syster (wow vilka kontakter) som hyr ut en lägenhet för studenter. Jag skulle kunna flytta in redan imorgon, typ. Men då får jag bara stanna i två månader, eftersom att dom hyr ut till sommargäster på sommaren, och för att få bostadstillägg måste detta vara en längre period.

Så, om nu syrran till min lärare godkänner att jag flyttar in i Augusti - September istället, så är lägenheten Miiiiin, ett tag iaf!!:) Min lärare har lagt ett gott ord för mig, och förklarat min situation. Det känns fan skitbra!

Bella ler.....för en gång skull.:)

I och med att jag har sommarlov sen, kan jag faktiskt vara lite oftare hos min pojkvän då. Med det säger jag inte att jag ska våldgästa honom en hel sommar, men jag kan komma hemifrån lite längre än en helg, då och då!

Nä nu ska jag fortsätta skriva CV. Taggad för första gången på länge!

Hej mina vänner....

Nu är det slut på helgen och det är dags att återgå till vardagen. Om tre veckor är det påsklov! Längtar som f*n.

Min vecka började med sovmorgon, så sov till klockan nio. Klockan tio var det dags för mötet med kuratorn och skolsköterskan!

Fick inga bra besked alls.. Det enda jag kan göra typ, det är att bo hos någon närstående. Boendestöd fick jag visst heller inte förens jag Har en lägenhet. Är dom dumma eller? Jag ger blanka fan i boendestöd! Är uppvuxen med att ta hand om min lillebror och hålla i hushållet!! Jag kan skiten...Det jag inte kan, det är att få en lägenhet, eftersom att jag måste ha en borgenär, och den enda som kan ställa upp på det (pappa) vill inte.

Jag går inom LSS och ändå får jag inte ett skit, trots min hem situation. Och sen sitter där folk som lätt hade kunnat fortsätta bo hemma nåt år till, som får lägenhet på ett kick, inom LSS!!

Hela mötet slutade med att jag gjorde nåt som jag inte brukar göra offentligt.

Jag grät, bröt ihop totalt, när frågan kom; "Har du någon i familjen du kan bo hos?"... Ja, tänk om man hade en familj?!

Nej jag har ingen familj, släkt osv. Så kom inte här och snacka om att jag borde bo hos någon släkting, för dom valde att försvinna när jag fick min diagnos Bipolär.

Känner mig så frustrerad, och börjar inse att det som är så normalt för andra, är något ovanligt för mig jag aldrig haft eller kommer få.

Några exempel:

Bo hemma tills man kan stå på egna ben - Icke, flytta så fort som möjligt. Utan stöd som borgenär förstås. -.-'

Skolan - "Jaha du är snart 20 år, vad jobbar du med?" ... jag går på gymnasiet fortfarande... "Jaha då tar du studenten nu i sommar?"... Nej jag är trög så jag tar studenten nästa år....

Någon släkting? Såklart att du ska ha en stor 20 årsfest för hela tjocka släkten och varför bor du inte hos någon av dom?- Vilka?!

Ja listan kan bli lång....

Är sååå sjukt bitter.

Vill bara försvinna!

Idag kände jag... varför lever jag? Jag var ett misstag från dag ett, ett barn som egentligen inte skulle bli till, men som blev det av endast slarveri. Det enda jag dög till var att ta ansvar för det och det, och göra det ena och det andra. Varje gång jag sökte bekräftelse, försäkra mig om att jag var älskad, så blev det fel. Det känns som att det inte var meningen att jag skulle existera, så varför göra något bra av mig? Men samtidigt kommer en känsla av att - hey, jag kunde inte styra över att bli till, så lägg inte den skulden på mig. Men nä, känslan av att försvinna härifrån är starkare nu.

Jag har livserfarenheter som ni aldrig skulle förstå. Jag har stått ut med saker även utanför släkten. Jag är tjejen som blev misshandlad av min dåvarande pojkvän, och blev mordhotad osv. Jag är mobboffret i skolan - hon som hade glasögon, var tjock och ful, och hade helt fel kläder på sig. Det lätta bytet man sprider rykten om och försöker knäcka på mitten, som om det inte redan var gjort.

Jag är den konstiga tjejen som hälsar vänligt på dig för att sedan nästa dag bara gå rakt förbi dig med tom blick, som om du inte existerade.

Otrohet, lämnad gång på gång av allt från ex till vänner till familj.

Missfall, fan ta dig Endometrios. Idag skulle Du varit 1 år och 4 månader...

Så säg mig.

Varför i helvete existerar jag?

Kommer inte uppdatera på hela helgen då jag är i Helsingborg hos pojkvännen!:)

Var på psyk en timme idag, på terapi. Bara kände mig allmänt arg och ville därifrån.. vet inte varför. Första felet var att ingen satt i receptionen när jag kom. -.- Braaa service. Ingen visade tecken på att komma heller förresten.

Är helt slut i huvudet, vilket jag alltid blir efter möten. Somnade en timme när jag kom hem, sen käkade jag lite. Kändes skönt. Skakade i hela kroppen och mådde piss när jag kom hem. :( Har ändå ätit bra!!

I nästa vecka har jag fyra möten!! Alltså nästan ett möte per dag!! Fyfan vad mycket.... Där kan vi ju snacka om att vara trött!!

Det kommer bli möten med skolan, psyk två omgångar (först med överläkaren som har hand om medicinerna sen psyk tanten) och sen Habiliteringen. Pfff.

Blev sen en halvtimme till skolan idag, bara för att jag fick kämpa mig dit och inte stanna hemma. Men jag lyckades... Dock har jag världens irritationsmoment på mig! En kille som kanske börjar hos oss som står bakom mig och glor, går nära mig hela tiden och är allmänt irriterande. Smäller snart till han jag lovar. Jag hatar när folk ska va så himla närgångna....

Idag blir det bara en lektion till, lunch sen iväg till Psyk. Därefter hem. Fy vad skönt....

Vill bara slippa allt folk, är långt ifrån koncentrerad också.

Jag har fått en blödning. Och alla ni som har Endometrios vet precis vad det betyder - Smärta!!. Jag går på Provera hormonbehandlingen sedan ett par månader tillbaka, och detta har jag gått på en gång tidigare också. Men ändåååå skulle jag få en blödning. Fan, fan, fan. En vanlig menstraution för mig funkar inte alls smärtfritt. Det gör så ont så jag bara vill bort. Även om det inte direkt är så att jag störtblöder, så är smärtan stor. Idag var jag inte ens hela dagen i skolan, utan bara halva. Hade ont som f*n.

Vad gör man för att få omgivningen att förstå? Jag är nitton år, och lider av två kroniska sjukdomar. Jag går fortfarande på gymnasiet, inom Handel. Att försöka klara skolan samtidigt som man kämpar mot sjukdomarna är skit svårt. Men jag känner mig ständigt dömd. När jag säger till lärarna i skolan "Nu har jag ont..." Så suckar dom bara. Då ska ni bara veta vad jag gör, som lever med detta.

Hur fixar man det?

Hormonbehandlingar hit och dit. Rädslan att inte kunna bli mamma. Ja, jag har redan fått missfall. Jag har varit gravid, jag har planerat för föräldrarskapet och var villig att göra allt för lilla pyret. Men ändå drogs det ifrån mig, kroppen orkade inte! Jävla Endometrios, jävla kropp, jävla psyke.

Jag tror ärligt talat aldrig att omgivningen kommer att förstå. Inte dom utanför skolan heller. Kompisarna säger att dom gör det, men ärligt talat. Vad är det ni förstår? Ni har aldrig upplevt det själv, och innan dess kan ni bara tänka er.

Folk drar sig undan, det är förbjudet att prata om detta.

Mycket av den anledningen skapades den här bloggen. Här skriver jag precis mina tankar, känslor osv. Här finns det så mycket ärlighet och öppenhet, och ni som inte vill veta, ni behöver inte läsa heller. Men detta är mitt sätt att öppna upp mig, och kanske till och med nå ut till andra om mina sjukdomar.

Det behövs mer förståelse kring speciellt Endometrios. Det är den tredje vanligaste kvinnosjukdomen idag, ändå är det mycket hysch hysch kring den, och det kan ta tio år innan man får diagnos. Att det "bara" tog fyra år för mig, är ren Tur! Kan ni tänka er?

Och då har min högra äggstock ändå redan, såhär ung, börjat förstöras totalt. Tänk kvinnorna som måste stå ut med detta i tio år innan diagnos? Jag blir så arg.

Det tog inte lång tid för min gynekolog att fastställa min diagnos, och det handlar om att lägga ihop ett och ett.

Det är inte normalt att ha så ont i magen vid menstraution att du ligger i fosterställning.

Det är inte normalt att få cystor efter cystor hela tiden.

Det är inte normalt att ha jätte ont vid samlag - om du inte var oskuld vill säga. :P

Ja symtomerna är många. Men om du mår ständigt dåligt, med dessa besvär. Ligg på tjejer!

Ibland får man vara sin egna doktor, tyvärr!

Men detta påverkar hela ens liv. Du kan bli steril, få andra problem med andra organ - tarmar osv (som jag har nu). Det är inte rätt.

Ville bara få ut detta. Känner mig så arg ikväll på mina sjukdomar!:(